Sofia Larsson

Jag har suttit och läst igenom alla mina blogginlägg idag, som någonsin skrivits. Sånt kan man ju roa sig med i evigheter. Ja, så länge inläggen räcker till alltså. Ni har tur ni som läser min blogg, för jag är ju så sjukt kul. Jag lyckas ju tydligen roa mig själv i alla fall. Och att jag har roligt, är ju huvudsaken.
Jag minns en gång i tiden då jag hatade att skriva. Likförbannat gjorde jag det ändå. Jag tror att jag kände så under nästan hela gymnasietiden. Vilket ju förstås var synd, eftersom vi skrev en hel del texter då. Först nu har jag insett nöjet i att skriva. Kanske för att det är det enda riktiga sättet för mig att kommunicera på. Jag behärskar ju inte riktigt talandets konst. Grejen är väl kanske den att nu får jag skriva om vad jag vill. Det fick man ju inte riktigt i skolan. Vilket jag då tyckte var skönt, eftersom min fantasi var på källarplan. Eller är, vad vet jag.
Jag har alltid tyckt att jag aldrig skulle platsa som journalist. Att bara få skriva. Men det tycker jag nog kanske fortfarande. Som journalist får man nog inte heller skriva vad man vill. Det skulle nog kunna leda till rätt jobbiga följder..
Att bli en känd bloggare som Karolina Lassbo, vore ju himmelriket. Tänk om jag skulle tjäna pengar på det här.. Fast det händer ju inte riktigt lika mycket i mitt liv som jag kan skriva om heller. Fast jag kan ju börja hitta på saker, det skulle ju ingen behöva få veta.
Nej, det är nog lika bra att låta det vara som det är. Jag bloggar för mig själv som jag kan roas av senare. Om någon annan stackare skulle få för sig att läsa, så kan man ju hoppas att denne är lika dum som jag och roas av min fantastiska humor. För Lassbos blogg verkar ju inte ens rolig att läsa märkte jag nu.. Typiskt.