Sofia Larsson

Förutom kameraarmar, så ogillar jag brunetter skarpt.
Men bara för att de är så gränslöst snygga. Och naturliga.
Liksom, vilken jävel är naturligt blond?
Lund, du är formellt utfryst från detta inlägg. Du är onaturlig med ditt naturligt ljusa svall. Jag är inte alls avundsjuk..
Detta eviga slitande på håret, och utväxter som ständigt måste färgas om och om igen. Och eftersom jag färgar håret hemma, så blir det en gult-är-fult-färg som jag sen måste slinga efter färgningen för att det ska bli någorlunda bra.
Även om jag skulle vilja färga håret i en annan färg nu, så skulle jag inte orka göra det eftersom jag säkerligen vill ha det blont sen igen. Och det är så fasligt drygt att få det ljust igen. Till en icke gult-är-fult-färg.
Gul är ändock blondinens fasa.
Men det här har jag ju redan skrivit om, så det vore kanske ett tråkigt ämne att bygga vidare på.

Hur som haver, jag var till IKEA i söndags. Meningen var att jag skulle komma därifrån med lite nya möbler under armen. Men då jag kände stor saknad för möblemang som passade mitt tycke, vankade jag ut därifrån med två brädor istället. Jag får helt enkelt göra egna möbler för att få det jag vill ha.

Jag har fått kritik för den smått negativa touchen som jag har i mina inlägg. Så för att åtgärda det tänker jag nu berätta att jag är en smått mycket lycklig människa.
För övrigt finner jag mycket större nöje i att skriva om så kallade negativa saker, eftersom det är roligare att läsa också. Tycker jag alltså.. Lite konstigt och dumt kanske. Men det är ju saker som verkligen stör mig, som jag är extra villig att skriva om. Men som sagt, jag är rätt så glad egentligen.

Vad jag funderar på nuförtiden, är om jag någonsin kommer att snickra ihop min mästerverks-möbel. Annars så har jag ju i alla fall färgat håret idag. Det blev inte lika gult som det brukar. Det blev nog mer åt det röda hållet den här gången. Om nu det är så mycket bättre? Efter mitt eget tycke, så svarar jag ja på den frågan.

Undrar vad jag ska klaga på i nästa inlägg..

Jag tycker själv att lördagen tillbringades under ganska nyktra omständigheter. Men efter gårdagens bakfylla och ett svikande minne, är jag inte alls lika säker längre. Jag är dock övertygad om att jag var snäppet onyktare på hemmaplan än på makalösa Tranan.
Det finns så mycket jag skulle kunna berätta. Men när man blir gammal och glömsk som jag, så ja.. Sak samma.
Det var en del stunder fyllda med skräck. En känsla av ta-mig-härifrån-eller-göm-mig-bakom-en-pelare. Men jag tror det gick rätt bra. Skräckinjagat skratt kan ju vara roligt det med..
Kvällens mest upprepade mening var nog: Är vi inte lik, är vi inte lik, är vi inte lik? (Obs, inte döda-människor-lik, utan ser lika ut.) Liksom, ja Sofia. Jättelika.
Jag är dock lite besviken. Till och med dvärgen var på plats. Men vart fan var Godzilla? Kvällens dissningshöjdpunkt blev ju inte ens av. Till glädje för vissa, men icke för oss andra. Mina dissningar tyckte jag lyckades riktigt bra. Men idag är jag fruktansvärt osäker. Det är fan inte lätt alltså.
När minnet återhämtas kanske jag fyller på.
Nu ska jag leta lite glass.

En bra början på färden mot den makalöst förnämligt bra fantasin, skulle kunna vara att bli lite allmänbildad. Lite nyhetsuppdaterad. Ett enkelt sätt vore att t ex börja läsa tidningen. Men Ljusan är numera pyntad med hunddräggel, eftersom hunden inte bara är fisförnämt fisig, utan han bär in tidningen på morgonen också. Kan vara bra ibland. Den är ju så tung liksom.. Seriesidan är förstås sällan nerkletad, så den går ju an. Men även om Hälge har mycket att lära ut, så tror jag inte att det hjälper mig i mitt bloggande. Ett annat sätt, och dessutom mindre krävande, skulle vara att titta på Nyheterna. Men, jag finner ej det särskilt roande. Så jag skiter helt enkelt i det. Jag tar en titt ibland på aftonbladet.se. Men det blir typ: Oj ett plan har störtat och hela jordens befolkning kan utrotas, nej men titta en apa med två huvuden! Allt handlar om prioritering.
Men det här med nyheter som inte handlar om mig själv, är nog ingenting för mig och min blogg. Så jag lägger ner det med en gång. Waste of time, som en engelsktalande filur skulle säga.

På tal om nå helt annat, så har jag haft funderingar på att hänga med i vinterns mörker och bli brunett. Men jag kom på, jag är faktiskt inte en sån som hänger med särskilt bra. Dessutom fick jag en uppenberelse igår. Jag såg mig själv med bara den förfäriska utväxten jag har och tänkte, sådär skulle jag se ut i min riktiga hårfärg. Alla planer för mörkläggning lades ner. Jag fortsätter döda mitt hår med mina blekningar och får helt enkelt stå ut med broders eviga anklagelser om blondinjävel. Att brunetter i själva verket är gräsligt mycket snyggare, håller vi tyst om. Men vi ljushuvuden måste ju få lite utmaning vi med. Man ska inte alltid göra det så lätt för sig. Istället för att skaffa mörkare hår, så gör jag nu ett försök med att skaffa mörkare hud. Det blir fasligt dyrt, eftersom min kropp verkar satsa på matchning med den kommande snön istället. Men jag jobbar på det. Snart kanske jag inte ser sjuk ut längre. För att vara lika blek som håret känns otroligt dumt. Och en aning fult skulle jag tro.

Imorgon blir ny inspirationskälla till kommande inlägg. Fartfylld kväll med rätt spännande moment som lurar.. Det blir tämligen intressant att se hur det slutar. Och börjar.

Slutligen en liten hälsning till Johanna igen.
Hej Johanna!

Som den moderna människa jag är, så erhåller jag en prima mobiltelefon, innehållande en alldeles abnorm kalender. Den fungerar för mig ungefär som en dagbok, för att när minnet sviker - påminna mig om de saker jag gjort. Där står blant annat hur många gånger jag har klippt mig i år och hur många gånger jag har festat. Jag tror att jag har fört in varenda Trananbesök ända sedan telefonen blev en del i mina ägor. I brist på annat blev jag sittandes att räkna alla alkoholiserade fester för detta år. Dvs nykterhetsgångerna är inte medräknat. T ex 'bakis-sjösjuke-fruktansvärt nykter-kvällen' alias 'andra kvällen på studentkryssningen', finns inte med i räkningen. Inte heller då alkohol druckits t ex i samband med mat och utan någon som helst närhet av fest. Däremot är brännbollen dagen innan studenten medräknat. Det här är bara allmänt svammel för att fylla ut några annars tomma rader.
När räknandet är över finns där en makalöst smaklös summa kvarstående. Svaret är femton (15 för de som har svårt för det här med bokstäver). Det är fruktansvärt lite om man jämför med vissa alkoholiserade kamrater. Hade jag varit allmänbildad, eller bara gjort något så enkelt som att låta bli att bara sitta hemma om dagarna, så hade jag troligen haft ett hum om vilken vecka det är nu. Men nu har jag ingen aning. Men som de flesta känner till, så går det 52 veckor på ett år. (Pinsamt om jag hade haft fel nu.) Och nu är det oktober. Så om vi tar 52-8 så blir det.. 44. Så för enkelhetens skull säger vi att det nu är vecka 44. Jag skulle självklart kunna kolla upp det här mycket snabbt på internet. Men detta skrivs inte från början i datorn, utan för hand när kvällen är gammal och rastlösheten är slående. Skitsamma. 44. Avrundat blir det väl runt 40-50 gånger för de alkoholiserade småfolket i min bekantskapskrets. Vissa mindre, kan man ju hoppas. Jag hör till de mycket mindre.
Nästa gång jag köper en telefon ska det stå veckonumrena i kalendern. Annars är det ju värdelöst. Jag är dock skarpt förälskad i min kära gamla telefon. När den var ny, marknadsfördes den för sin snygghet. För att den var så läcker. För mig är den fortfarande het. Jag får lära mig att hålla reda på veckorna på annat vis. Kanske genom att skaffa en riktig.. analog kalender? En sån borde man faktiskt få gratis någonstans. Gratis är bra. Jag gillar när det är bra.



Nu när det är inskrivet och klart, kan jag informera om att det nu är vecka 41. Jag glömde räkna med alla veckor i oktober.. (Men jag har ju alltid legat några steg före så.) Hade det varit vecka 44 så tror jag dessutom att det skulle varit höstlov. Vilket förstås inte jag rörs av, men jag hade onekligen märkt av det..

Vad alla kanske inte visste, var att vår kamrat Joakim Dagh ursprungligen är en Rengsjöbo. Plötsligt klarnar allt upp. Är det därför han snusar, eftersom han föddes med prillan fastgnodd under läppen?
Lyckligtvis har den lille pojken åkt till Australien, vilket stoppar hans snusande och vi slipper se honom på länge.

Sittandes helt vilkorslöst oförberedd och utan några som helst aningar om vart detta kommer leda, påbörjar jag nu veckans första bogginlägg. Kanske det enda också, vem vet. Med ett Trananbesök bakom mig, blir fantasin inte det minsta ytligare än innan. Om möjligen snårigare. Och vad hjälper det?

Hursomhelst, efter att ha dragit lördagens förfest ner i botten, så väntade ett övermäktigt roligt Tranan. Det här med att vara fullt i sina sinnesfulla bruk, är inte alltid ett gott ting. Men vissa hade ju skoj. Jag förstår inte riktigt mina kamraters smak. Jag menar, pysslingar och Godzilla? Vackrare varelser kan man väl hitta. Kanske en liten älva eller en fe. Man behöver väl inte gå på smånissar och King Kong på en gång. Men det är ju bara min åsikt. Om det är där deras passion ligger, så ska jag försöka acceptera det.
För övrigt är mitt namn numera Lina i oumbärligt otrevliga sällskap. Efter en mycket motsträvig kram av Thomas Persson, berättade han därefter sin livs historia. Den påbörjades såhär: "Jag vill inte skryta men.." eller nej, såhär var det kanske: "Nu måste jag få skryta lite så.." sak samma. Mannen hade mycket att berätta, och jag minns däsvärre inte ens hälften. När han började tala om vad våra namn var baklänges, blev man förstås lite imponerad. Speciellt efter Östergårds. Han var lite som han i 100 höjdare, som kunde prata baklänges och hade den gränslöst snygga flickvännen. Efter en blandad äcklad- och impadkänsla, lämnade vi honom. Det var kanske det bästa vi gjorde under hela kvällen.
Nej sanna mina ord, nykterheten är inte min grej. Även om den kanske behövdes efter förra bravadhelgen på Tranan. Lite ångest har jag allt fortfarande. Men det är inte nämnvärt att prata om. Så nog om det.
Istället för att t... Där slutade jag skriva mitt i ett ord för att läsa ett sms. Efter mycket funderande vet jag nu hur det påbörjade ordet skulle avslutas. Såhär var det. Istället för att ta bussen hem, kom skjutsen vid samma tidpunkt till busshållplatsen. Kändes mycket nödvändigt. Men jag tjänade 13 kronor och slapp gå några hundra meter extra från busshållplatsen.
En vacker dag kommar jag göra den fasansfulla tabben att försöka hoppa på den till synes vackra bussen 78, vid Brotorgets busshållplats. Det går ju inte numera, när bussen inte kommer dit. Men jag har ju som vana att inte komma med bussen nu förtiden, så jag åker bil istället. Det är ju rätt så bekvämt ändå.

Den här veckan har jag ett mål. Jag ska inte äta tårta en enda gång. Det händer alltför ofta nu förtiden. Jag har dessvärre redan påbörjat veckans första dag med fasligt många Riesen. Å andra sidan har jag börjat med Cliniques 3-stegs serie. Allt gott kan ju inte hända samtidigt. Även om jag vill påstå att Riesen är fasligt gott. Jag hittade förresten en Riesen förra veckan. Eller om det var förr förra. Den var kvar från studentkryssningen. Troligen har någon suttit på den också. Jag slängde den.

Igår kom storasyster J hem från puppstaden. Mitt andra mål den här veckan, är att umgås så mycket som möjligt med henne. På fredag lämnar hon nämligen Sverige för att bostätta sig i utlandet. Det verkar populärt nu. Det är synd. Sverige som är såhär lagom tråkigt och bra för att stanna här. Hade jag varit lite modigare så kanske även jag hade flytt landets gränser. Men jag trivs här. Tillräckligt bra.

Jag avslutar detta inlägg genom att tala om att jag ska göra något bättre. Jag ska äta. Mat den här gången. Riesen blir det inge mer nu.
Adjökens.

Jag skulle i detta inlägg kunna berätta om mitt tomma och meningslösa liv. Men jag är inte bitter, så jag berättar om någonting annat istället. Eftersom jag inte är bitter, så tänker jag heller inte tala om att det i nuläget inte händer någonting alls i mitt liv värt att skriva om. Istället blir det osagt och jag berättar lite om min barndom istället. Fast det lät lite tråkigt, så jag väljer ut en enstaka fjuttig händelse bara.

När jag var i sisådär X-årsåldern, så bråkade storasyster J och lillebroder N väldigt mycket. "X" står för alla åldrar, eftersom det förekom jämt och ständigt. Så en gång fick jag nog. Lilla, tysta, snälla och obråkiga mellanbarnet Sofia skulle rymma! Jag tog på mig jackan och tog en påse (som antagligen var tom). Mamma kom och frågade vad jag skulle göra, och jag sa som det var. Jag skulle rymma till Syrien. Eller Sibirien.. Minnet sviker. Hursomhelst så går det inte så bra att rymma om man berättar det först. Men jag lyckades rätt bra ändå. Inte med rymningen dock.. Men syster och broder slutade bråka, eftersom de var anledningen till min rymning, och alla tyckte synd om mig. Mission completed. Det blev nog bättre så, än vad det hade blivit i Syrien/Sibirien.

Det var nog kamrat ELJs barndoms-minnen-blogg som inspirerade till detta inlägg. Mitt blev dock inte lika kläggigt..
Inte blev det lika långt heller. Det blev rysligt kort. Hua.
Snart kommer något radikalt!

Idag behövs inga ord. Bilden säger tillräckligt.

Men för att förtydliga bilden, då kvaliten inte är den bästa, så kan jag säga att den föreställer kamrat ELJ och kamrat JD. Sen så har vi okamrat Dvärg, i kamrat JDs knä.



Nu behöver jag inte skriva på länge.

Det är så städat i rummet jag sitter i nu, att det ekar av tangentslagen. Nästan lite magiskt. Det är dock rätt mörkt, så jag ser inte riktigt det tomma golvet och de dammfria hörnen. Datorn brummar på, så jag hör inte min systers sömniga andetag och telefonen vibrerar i sin frånvaro.
Jag själv försöker komma ifrån det där med eko. Jag gillar mer mjuka ljud. För att frambringa det, behövs tyg. Tyg, i form av kläder. Ljudet blir som allra skönast med koncentration på golvet. Kort och gott, kläder på golvet. Det är härligt. Ramlar man, så slipper man slå sig. Landningen blir så härligt mjuk. Som ljudet.
Vad som däremot inte är mjukt, är ena halvan av min säng. Den är jättehård. Jag ligger ju bara på ena halvan. Ytterst. Jag försöker hålla mig borta från väggar. Helst av allt skulle jag vilja ha sängen i mitten av rummet. Då slipper jag väggar överhuvudtaget. Spindlar bor nämligen på väggar. De är ej så omtyckta.. Men jag behöver en vägg. Annars ramlar kuddarna ner. Det vore förfärligt. För jag har ganska många kuddar. Fast ja, kuddarna skulle ju bara försköna mitt redan så mjuka golv.
Eko kan vara ganska härligt ibland. Som när man går uppe på berget och låter som en kanadagås. Ja, ni vet. Söndagsnöjet. Kanadagässläte låter bäst i eko. Eller ja, man behöver inte få nå svarseko. Bara den egna förlängda och förhöjda tonen.

Jag borde sluta dumförklara mig själv i bloggen. Men den skulle bli så mycket tråkigare då. Så vadå, jag är klok egentligen.
Jag ska förresten snart presentera er för min nya blogg. Men jag är fortfarande lite kär i den här, och vill inte lämna det gamla goda än. Men pass på, snart dyker den upp! Kanske.

Jag, Sofia Larsson, är en snäll människa. När lilla kissekatten mjauar ute, så är såklart jag godhjärtad nog att öppna dörren. Först tittade jag ut genom fönstret och öppnade dörren lite försiktigt för att se till att hon var ensam. Dvs råttlös. Så jag öppnade dörren och hon fick springa in. Men när det är mörkt och man är närsynt så ska man tydligen passa sig. Likförbannat hängde där en råttfan i hennes gap. Det dumma med katter, är att när man föser bort dem, så tar de inte råttan med sig. Nej, den får glatt ligga kvar där på golvet. En annan dum sak med katter, är att hur mycket man sparkar, skriker, slår och slänger ut kattfan, så springer den ändå in igen. Liksom, bli rädd för böveln! Lilla söta kissekatten travar bort till sin lilla råtta och bär med den till ett hörn där den gladeligen skulle få äta upp den ifred. Men nej, ack nej, några slag med sopkvasten senare är katten fortfarande kvar. Men råttfan ligger slutligen i skyffeln och slängs ut på gräsmattan. Katten likaså. Råttan var förresten ganska stor. Katten var svanslös. Eller, är. Dock ej min förtjänst..

Jag skulle vilja ägna detta inlägg till den kärlek och omsorg jag hyser.
När allting känns tungt och svårt, när jag allt känns tråkigt och meningslöst.
Eller när jag mår så underbart bra, när jag är obeskrivligt lycklig.
Alltid piggar du upp och får mig att skratta.
I din närhet bär jag ett ständigt leende. Det klär mig.
Jag kan aldrig se för mycket på dig.
Du ska alltid vara min och jag ska rå om dig.
Jag ler bara av blotta tanken på dig.
Du betyder allt!
Jag kommer aldrig att lämna dig.
Mitt allt.










Du, min älskade, älskade Vännerbox! 

  

Jag skulle vilja utrota alla självtagna fotografier, där man ser hela kameraarmen på fotografen i fråga. Skaffa en fotograf eller kapa armjäveln! Även jag har väl tagit några bilder på mig själv. På vissa syns nog till och med den förbaskade armen. Men, ett välbefinnande men, jag är smart nog att gömma dessa bilder. Aldrig ska någon, någonsin, få se de fullkomligt smaklösa bilderna. De flesta bilder på mig är nog rätt så smaklösa, men armen är i alla fall osynlig. Eller ja, jag är ju en oskadad människa, så både på de bilder jag tar själv och de som tas av andra, så har jag ju faktiskt armar jag med. Men det är hur de figureras på bilden som jag snackar om. Hur som haver, jag borde kanske sluta skriva ord som jag inte fattar. Det vore lite pinsamt om jag använde dem där de inte alls passar in. Nog om det.

Det börjar komma en massa folk hit snart. Jag vet inte riktigt varför.. De ska tydligen kolla på majsen som vi har sått ute på åkern. Det är nog någon som ska prata också. Eller så ska de bara äta hamburgare. Jag har inte riktigt bestämt mig om jag ska bry mig eller inte än. Jag tror det blir inte. Det finns ju fönster liksom. Man kan se genom dem om man vill. Då slipper man blandas med de hemska människorna ute. Dessutom har jag sett majsen redan. Människor har jag också sett. Så jag struntar nog i dem också.
Ni har också sett majsen redan, på Johannas huvud i förra inlägget. Man ska ju inte tjata ihjäl sig.. Det vore lite tråkigt.

Fast nu tjatar jag lite till, med en till majsbild. Bara för att du är så vacker Johanna.



Man ska dock ej äta fodermajs. Att du aldrig lär dig unga dam..

Hittils har jag sett två stycken svenska busschaufförer under min Uppsala-tripp. Det är ganska mirakulöst. En av dem var av det kvinnliga könet dessutom, helt otroligt.

Packning pågår i 2km/h. Nej, nu ljög jag igen. Det går nog inte riktigt så fort.
Hur som haver så ska jag ta det stackars tåget ikväll, färdriktning mot Puppsala. Fast på biljetten står det Stockholm. Det vara samma pris till Stockholm och Puppstaden, så jag ska snylta tåget och hoppa av typ asmånga mil för tidigt! Det är sånt jag roar mig med. Allt har förstås en logisk förklaring. Men skulle jag tala om den så kan jag lika gärna gå ut med ett pressmeddelande om att tomten inte finns och att spöket Laban inte existerar. Lund skulle gå i bitar.. Ibland måste man visa lite medkänsla för folk.
I Puppsala ska jag bo i ett numera liknande kollektiv. Hur ska jag klara av att ha så mycket folk omkring mig? Förhoppningsvis bra. Jag är ju inte så vek, trots allt.
Om fem timmar lämnar jag Bollnäs! Lyckligtvis så återkommer jag till buschen igen på söndag. Eller någon annan sådan där kallad veckodag. Som det ser ut nu så kommer jag att åka med en tom väska. Det där med att packa är inte riktigt min starka sida. Eller jo, jag har packat ner en annan väska i väskan. Kan ju vara bra att ha liksom. Mitt busskort måste få plats det med. Då måste man ha en väska. Men inte resväskan, såklart. Busskortet som jag för övrigt höll på och leta mig sönder på. Det var borta. Sen hittade jag det tillslut i en annan väska. Som från början låg i väskan som jag nu lagt ner en annan väska i. Nu ligger busskortet på sängen. Det ska det inte göra sen. Då ska det ligga i väskan. Eller i jackan. Jackan bli nog bättre eftersom väskan ligger nerpackad. Eller, så packar jag ner jackan i väskan. Det är ju jättejobbigt med jacka på tåget. Fast ganska bra sen när man ska av tåget. Jag tror jag bestämmer det sen. Nu ska jag gå och väga en resväska. Inte min dock. För jag har ingen, och behöver ingen. Det finns nämligen en till landsflykting som behöver någonting att packa i. Hon heter Johanna. Hon ska inte åka lika långt bort som till Australien. Utan bara till Irland. Sak samma.

Jag har funderat lite över meningen med att blogga. Ja, jag ägnade säkert 4 minuter åt det. Minst.
Vissa bloggare har ju en blogg för att blogga i för att deras bloggande uttjänar ett syfte.
Man kanske skriver om något man är intresserad av, något man brinner för.
Det kanske finns ett budskap som man vill nå fram med.
Ta fram fakta eller rykande nyheter.
Skriva om alla händelserika händelser som händer i livet just nu.
Man kanske helt enkelt har en jäkligt bra anledning till att ägna tid åt sin blogg, och förse världen med texter som läsare så ivrigt väntar på att få läsa.
Eller så är man som jag. Enda anledningen till att jag skriver, är nog för att visa att Sofia Larsson fortfarande lever. Jag existerar som human människa.