Ännu underbarare morgon
Sällan är jag så arg som jag blev idag!
Fruktansvärt förudmjukad och totalt jävla osynlig.
I god tid gick jag ut mot busshållplatsen, den så kallade Hägnabacken, och stod där i ca fem minuter innan jag ser bussen komma runt krönet vid mitt hus. Den åker ca 500 meter tills den borde stanna. Men, inga blinkers? tänkte jag. Han ser mig inte! Jag ställer mig och tokvinkar för att han ska få syn på mig.
Skulle du se en människa på vägen, i dagsljus, som gör enorma rörelser för att fånga din uppmärksamhet?
Inte? Då är du en enorm trafikfara och borde absolut inte få köra buss.
Av någon underlig anledning så är denna mannen en busschaufför. En sur jävel som planerar att förstöra mitt liv.
Där står jag, tokvinkande, och ser honom - surgubbsjäveln, titta rakt fram, totalignorera mig och fortsätter gasa på bara. och där försvinner han bakom kurvan. Borta. Helt oförstående och skärrad står jag där och vet inte vad jag ska ta mig till. Det finns bara en sak att göra. Gå hem. Så det gjorde jag. Jag ringde pappa på vägen och kände mig nästan gråtfärdig för jag var så förbannad. Mamma skulle in till stan till klockan nio, så jag fick åka med henne in. Jag fick ringa till min praktikplats och tala om att jag skulle komma en timme försent.
Så nu är det bevisat.
Jag är verkligen osynlig.
Totalt. Mörker.
Fruktansvärt förudmjukad och totalt jävla osynlig.
I god tid gick jag ut mot busshållplatsen, den så kallade Hägnabacken, och stod där i ca fem minuter innan jag ser bussen komma runt krönet vid mitt hus. Den åker ca 500 meter tills den borde stanna. Men, inga blinkers? tänkte jag. Han ser mig inte! Jag ställer mig och tokvinkar för att han ska få syn på mig.
Skulle du se en människa på vägen, i dagsljus, som gör enorma rörelser för att fånga din uppmärksamhet?
Inte? Då är du en enorm trafikfara och borde absolut inte få köra buss.
Av någon underlig anledning så är denna mannen en busschaufför. En sur jävel som planerar att förstöra mitt liv.
Där står jag, tokvinkande, och ser honom - surgubbsjäveln, titta rakt fram, totalignorera mig och fortsätter gasa på bara. och där försvinner han bakom kurvan. Borta. Helt oförstående och skärrad står jag där och vet inte vad jag ska ta mig till. Det finns bara en sak att göra. Gå hem. Så det gjorde jag. Jag ringde pappa på vägen och kände mig nästan gråtfärdig för jag var så förbannad. Mamma skulle in till stan till klockan nio, så jag fick åka med henne in. Jag fick ringa till min praktikplats och tala om att jag skulle komma en timme försent.
Så nu är det bevisat.
Jag är verkligen osynlig.
Totalt. Mörker.
Kommentarer
Trackback