Sofia Larsson

En dag inser man att allting kommer att gå åt skogen. Utan snåriga stigar.

Projektarbetet ligger på noll.
Dubbelnolla. Verkligen.
Både jag och mitt projektarbete.
Jag saknar självdiciplin helt och hållet.
Kan inte ens ta ansvar över mig själv.
Jag vet vad som ska göras.
Vad jag kan göra.
När jag kan göra det.
Hur det ska göras.
Jag vet även varför allt jag kan göra, aldrig blir gjort.
Jag saknar nämligen förmågan att kunna göra saker som ska göras.

Och som om det vore det enda.
Skamsen måste jag även erkänna att jag inte skrivit någon insändare som skulle lämnats in för typ två veckor sen.
Jag har inte heller läst särskilt mycket i min ärade engelskabok som jag verkligen borde och ska vara utläst när jag kommer tillbaka från APUn.
Black-annonserna är inte färdiga på något vis. -Jag har material. Jag har program. Jag har dator. Jag har tid!
Men av någon anledning skiter jag helt enklet i det.
Rätt och slätt.
Eller fel och buckligt fanskap.



Måste även tillägga att min balklänning ligger så långt bort från mina ägor som det bara går.
Jag har ingen och jag har inte ens tittat på någon.
Dessutom dör jag snart i mina händer.
Eller på grund av mina händer.
Efter sex år kanske man förväntas vara van?
Men jag kan inte vänja min omgivning och därmed inte mig själv.
Jag hatar det.

Så sant som det är sagt.