Toner för skviljoner
Jag snörade på mig skorna och gav mig ut i blåsten tidigt, tidigt imorse. Klockan var säkert tio. Nä, jag vet exakt hur mycket den var. 10.40.
Mot skogen blev det. Upp på berget. Uppförsbacke, uppförsbacke, uppförsbacke. Hursomhelst. Igår när jag var där och gick, omringades jag av massvis med varelser från det så kallade djurriket. Och alla djur är ju inte alltför trevliga, så för att skrämma bort dem allesammans gick jag där och sjöng för mig själv. Min sång var dock inte så skräckinjagande som jag trodde, och delvis hoppades på. I takt med en ännu falskare verison av Håkan Hellströms vackra toner, flockades djuren efter mig. En hare kom skuttandes bakom mig och följde med mig tillsammans med en liten rävunge, ändå upp till toppen av berget. På vägen mötte vi ett rådjur. Troligen samma som hälsade på mig igår. Rådjuret tycktes inte förvånas av mitt oväntade par till släptåg, utan traskade vidare ut i skogen. Väl uppe på toppen satt vi allesammans och myste i solen. En grävling gjorde oss sällskap. Jag blev lite rädd först eftersom jag har en väldig respekt för grävlingar. Men den var snäll. Riktigt gosig faktiskt. Av min förskönande sång tycktes alla förvandlas till fantastiska varelser som inte ville göra en fluga förnär. Men det hade dom gärna fått för min del. Flugorna var nämligen riktigt plågande.
När det var dags för mig att gå hem, slutade jag bara sjunga och alla djur försvann ut i skogen igen. Dom var som bortblåst på några sekunder bara. Jag kunde glädja mig åt att hemvägen bestod av en enda lång nedförsbacke. Vilket jag insåg sen var skitjobbigt. Ont i benen hade jag sen när jag kom hem. Men vad gör det. Jag har gått ner två kilo på en vecka. Då tål man lite smärta.
