Sofia Larsson

Idag har jag tillägnat ungefär 16 minuter på en buss. Några extra sekunder för att chauffören fick bromsa in och skälla ut några småungar som roades av att använda bussens gardiner som huvudbonader. Det hade nog jag också roats av. Men jag lyckades hålla mig ifrån det den här gången. Han är rätt sur och tvär den där chauffören. Men nu när man börjar bli så gammal som jag är, så förstår jag varför han är så tvär ibland. Däremot så tror jag att det var han som åkte förbi mig den där gången i vintras.. Jag hade presentkortet med mig från den incidenten och hade tänkt använda det idag och köpa ett värdekort. Men när det var han som satt där så vågade jag inte.
- Jaså du har presentkort, vart har du fått det ifrån?
- Jag fick det som kompensation efter att du körde förbi mig med bussjäveln mitt i vintern så att jag fick gå hem igen.
I alla fall. Att ta kl.15:20-bussen på onsdagar är som att befinna sig på en lekplats med ungjävlar utan föräldrar. Människorna där är hemska. Bussen blir proppfull och ungjävlarna utan föräldrar härjar fritt. Tills busschauffören bromsar in så att alla hemskheter mosas som flugor framme vid glasrutan. Förstås. Ungjävlarna utan föräldrar leker med sina hippa mobiltelefoner och garvar (ord som jag förresten hatar) så att det riktigt skär sig. En pojkjävel som jag alltid tyckt varit apful, såg nästan riktigt ordentlig ut nu. Det kan bero på att han inte hade nå hår. Stackarn hade bara ett ögonbryn med. Men han behövde nog inte mer än så, för det sträckte sig över hela fejjan.
Det är konstigt det där.. Att så små barn får börja i sjuan. Hur gamla kan de vara liksom? Åtta? Lillasyster Amanda är både äldre och längre, bra mycket snyggare och går bara i lilla trean.
Där åkte nästa timmes buss förbi.
Jag ska nog köpa värdekort på lördag istället. Så jag får släpa med mig presentkortet på Tranan. Det blir trevligt.

Jag har blivit en jämrans lat människa på senare dar. Åtminstone de tre senaste. Men jag orkar inte kliva upp längre när klockan ringer så tidigt på morgonen. När jag dessutom ser vad äckligt kallt det förmodligen är ute. Alldeles för kallt för att gå ut och gå. Tycker jag då när jag ligger under ett gosigt täcke. Förmodligen är det ett alldeles förträffligt väder för att ta sig en liten motionsrunda när det är lite kallare och man kanske inte blir lika svettigt. (OBS det slog blixtrar i uttaget när jag satte i sladden till datorn nyss, det var läskigt.) Det jobbiga när man är ute - svettas - det är kallt - och vill ta av sig lite kläder - så får man fortsätta svettas, eftersom det blir för kallt annars. Nej, det blir nog skönt. Men man blir nog sjuk. Eller man kan bli sjuk. Vad vet jag, jag är för feg för att våga testa. Nu kan jag inte bli sjuk. Annars skulle jag självklart exprimenterat lite med det där.. Eller alltså, jag kan förstås bli sjuk. Men jag vill inte, eftersom det skulle vara alldeles förfärligt sorgligt då jag ska på klassfest i helgen. Vilket ska bli galet skoj. Fattig som jag är (vilket jag enligt vissa inte borde säga, men jag gör det ändå eftersom det är typ asmycket sanning i det), så har jag lagt ner sådant där gott dricka som typ Baccardi Breezer, Xider, Cube, Smirnoff och massvis med annat DYRT. Så jag kör på öl. Det ska bli spännande. Tänkte passa på att skaffa en liten gosig ölmage också. En sån där som alla vill ta på, och är fruktansvärt avundsjuk på. Det ska sannerligen bli en upplevelse. Jag har många mål nu. Förrutom det måste jag fylla på min önskelista. Min moder blev inte direkt överlycklig när den endast innehöll en fickplunta. Vilket jag i sig inte förstår. Det är ju en fantastisk present. Hon kanske borde skaffa sig en själv. Eller hon kan få en av mig. Hon fyller ju faktiskt också år snart. Snart har en väldigt stor tidsutberedning just nu.
Jag upptäckte idag att sommaren är över. Snart kommer snön. Jag är nästan förvånad över att den inte har kommit än. Nästan har också en stor utberedning för tillfället.
Jag måste nästan bada imorn. Innan sjön fryser till is, vill säga. Det gör den ju snart. Jag måste skynda mig, om jag ska ha någon stolthet alls kvar i kroppen. Det känns viktigt.
Jag måste nog byta signal på mitt alarm. Till något äckligt och avskyvärt att jag inte ens vill somna om igen. Tyvärr har min telefon oändliga begränsningar. Så jag vet faktiskt inte om jag har någon äcklig och avskyvärd signal. Den jag har nu gör att man, minst sagt, vaknar med ro. Det är skönt. Men mina lår får lida. De blir inte så väldigt mycket mindre av att ligga kvar i sängen. Där göms de förvisso under ett täcke stort som närke. Men tyvärr kan de inte stanna där hela dagen. De måste även vilas på en stol vid datorn. Och när man sitter ner så vet ju alla att låren bli gigantiskt mycket större. I alla fall om man har en hel del överflödigt fett som annars följer benens struktur ganska bra i ett stående format. Men att stå vid datorn fungerar inte. Då skulle de tillslut gå av. Det vore lite tråkigt. Jag vill ha ben. Med stora lår eller inte. Så jag måste gå ut och gå imorgon. Därför borde jag nu sova, så att jag inte gör som de senste gångerna. -Tror att livet blir vackare av lite skönhetssömn. För så är inte fallet. Det blir bara fetare. Och det hjälper mig inte att komma på fler saker att göda min önskelista med. En lista som jag för övrigt bara har i huvudet än så länge. Jag kommer ihåg den utantill. *En fickplunta. Det blir nog bra. Jag säger som jag sa till Jocke, snart är det bara snuset som fattas. Jag sa säkert inte så. Men det skiter jag i. Jag lovar, snuset ligger bortom mina.. lockelser.. jag är dålig på ordkunskap, borde öva på det.. som det bara går. Hängde det där ihop? Jag ska sova, jag bryr mig inte.

Man ska inte bryta sönder cd-skivor och bankomatkort.
Det flyger åt alla håll.
Det är inte lika kul som man tror att det ska vara.
Så låt bli..
Eller testa för all del.
Det kan ju bli kul. Sen. Efter ett tag..

Det cirkulerar en helikopter över Växbo.
Är Svartenbrandt här igen!?

Så fasansfullt avskyvärd att till och med skuggan lämnar mig

Eftersom jag nu tillfrisknat, finns det inget som stoppar mig nu från kampen mot, ja du vet, pluffsiga kinder och sånt grejs. Eftersom att gå ut och gå är det längsta jag kan sträcka mig, på grund av den otroliga konditionen jag har, så var det gå ut och gå det fick bli. Så jag gick ut och gick. Ställde alarm igår kväll, men insåg imorse när jag istället vaknade av Amandas väckarklocka, att jag var tvungen att ställa om mitt eget alarm. Fy bövelen för att gå upp så tidigt. En timme senare, än vad jag hade ställt in mig på kvällen innan, var jag på tok för trött för att gå upp ens då. Lyckligtvis bara en snoozning senare fattade jag energi för att kliva upp. Upp och raka vägen ut i skogen, eller vad man ska kalla det. Ett litet rådjurskid ligger och häckar ute på åkern intill skogen, och jag kommer och tänka på alla små betingade kid som broder Niklas kört över med traktorn. Kört över var en underdrift, jag menade hackat sönder. Den här fick nog inte leva längre den. En ormvråk kommer flygandes från skogen och lyfter upp rådjuret med sina bara klor, och flyger iväg.
- Njut rådjursjävel, du flyger ju! Tänkte jag tyst för mig själv. Nehejdu, jag skrek faktiskt. Högt och tydligt, så ormvråker får syn på mig och börjar flyga efter mig också, forfarande med rådjuret i sina klor. Den där ville jag inte ha i skallen, så jag sprang. Det var rätt skönt. Nu hade jag en anledning till att springa, och att stanna fanns det inte tal om. Väl inne i skogen kunde jag pusta ut. Jag traskade vidare och hann inte ens börja sjunga för att skrämma bort djuren, innan de fann mig. En livs levande, ståtlig, mäktig björn står framför näsan på mig. Modig som jag är så blev jag allt lite rädd ändå. Men efter en liten smakbit insåg han att jag inte var särskilt god, svettig som jag var efter mitt lilla språng. Svett var tydligen inte hans grej. Jag får nästan en liten tår i ögat när jag ser var blivande förfader, efterfader eller vad tusan det nu blir, glufsa vidare ut i skogen. Snart är vi där, tänkte jag. Eller borde vara, om mänskligheten för en gång skull gjorde som jag sa.
Sen gick jag hem.
Ikväll kanske jag inser på en gång att jag inte tänker gå upp så tidigt som jag tänker att jag ska göra.


Gissa bajset

Svar belönas med en stunds omtanke.

Idag ska vi mot stadens centrum för att shoppa loss. Det där lät överdrivet, för det går inte i Bollnäs. För mig går det inte överhuvudtaget, eftersom plånboken fortfarande gapar tom. Fast såna petitesser brukar inte stoppa mig. Jag är van vid skulder. Jag har en stor en nu faktiskt. Men den ska jag snart kunna betala tillbaka. Jag skulle nämligen numera kunna titulera mig som målare. Jag har målat fasligt mycket bräder den här sommaren. Vindskivor, som jag lyckligtvis fått måla nere på sköna marken. Men igår så färglades bräderna på plats. Som tur var så var det inga vindskivor, utan något annat på taket. Eller nej, under taket. Det var ganska läskigt i alla fall. Men jag lever än. Så jag har kanske råd att inhandla något vackert på stan jag med. Trodde jag, jag måste ju köpa present till syster först kom jag på nu. Hon fyllde ju faktiskt år för en månad sen..! Stackarn. Snart måste det börja inhandlas julklappar också. Det känns ju rysligt förargligt. Jag måste börja spara pengar för att kunna köpa saker åt andra. Totalt meningslöst. Vilken snåljåp jag fick mig att framstå som nu.. Julen är hursomhelst alldeles för tidigt att börja tänka på nu. Nu är det, tro det eller ej, faktiskt sommar. Och innan julen så fyller ju faktiskt jag år. Det är inte så långt kvar nu. Och vad jag önskar mig vet ni redan.

Har precis fått virus skickat till mig på msn, och INTE klickat på länken. Jag är så duktig!
Jag antar att Jonna och Madde fick det, eftersom det var av dem jag fick länken.

Kvällen tillbringas endast i sällskap av Shrek och mörk choklad. Och Victor, förstås. Odågan. Shrek var inte i alltför god kvalitet. Men vad kan förväntas när den egentligen inte kommit ut på bio ens. Nu ska jag börja titta på en film som jag lär ångra. Ensam som jag är, är jag en riktig fegis. Hur ska detta sluta..

---

Tio minuter har gått och jag har nu valt att vara förståndig. Jag bytte kanal. Jag ska inte titta på såna där filmer. Det är ju ohälsosamt. Victor har som tur är somnat i alla fall. Jag borde se en komedi nu. Det klarar man själv.

---

Räddad av Vänner-boxen! Det var alltför länge sen den sågs nu, så ikväll kom den väl till pass.
Med den kan man vara ensam i timmar. Jag tänkte skriva år, men ville inte låta för.. jag vet inte. Det spelar ingen roll i alla fall. Jag är glad så länge Victor sover och det fortfarande finns avsnitt att se. Och det gör det ju i oändlighet, så ja, jag är nöjd. Fortfarande som Putte och Anders. Eller nja, Putte och Andres har ju i alla fall varann. Jag har bara materialistiska ting och en odåga till hund.

Jag ska satsa på en lite seriösare bloggarstil nu. Men bara ytligt, såklart. Därför har jag tagit bort både bakgrundsmönster och bild i pagehead, eftersom allt var snott.
Då jag dock ej klarar av att fixa något vackert, eget. Får det så länge se så här trist ut. Men det är ju bara det ytliga. Innehållet är lika tjoigt och tjimmigt som vanligt.

Jag har suttit och läst igenom alla mina blogginlägg idag, som någonsin skrivits. Sånt kan man ju roa sig med i evigheter. Ja, så länge inläggen räcker till alltså. Ni har tur ni som läser min blogg, för jag är ju så sjukt kul. Jag lyckas ju tydligen roa mig själv i alla fall. Och att jag har roligt, är ju huvudsaken.
Jag minns en gång i tiden då jag hatade att skriva. Likförbannat gjorde jag det ändå. Jag tror att jag kände så under nästan hela gymnasietiden. Vilket ju förstås var synd, eftersom vi skrev en hel del texter då. Först nu har jag insett nöjet i att skriva. Kanske för att det är det enda riktiga sättet för mig att kommunicera på. Jag behärskar ju inte riktigt talandets konst. Grejen är väl kanske den att nu får jag skriva om vad jag vill. Det fick man ju inte riktigt i skolan. Vilket jag då tyckte var skönt, eftersom min fantasi var på källarplan. Eller är, vad vet jag.
Jag har alltid tyckt att jag aldrig skulle platsa som journalist. Att bara få skriva. Men det tycker jag nog kanske fortfarande. Som journalist får man nog inte heller skriva vad man vill. Det skulle nog kunna leda till rätt jobbiga följder..
Att bli en känd bloggare som Karolina Lassbo, vore ju himmelriket. Tänk om jag skulle tjäna pengar på det här.. Fast det händer ju inte riktigt lika mycket i mitt liv som jag kan skriva om heller. Fast jag kan ju börja hitta på saker, det skulle ju ingen behöva få veta.
Nej, det är nog lika bra att låta det vara som det är. Jag bloggar för mig själv som jag kan roas av senare. Om någon annan stackare skulle få för sig att läsa, så kan man ju hoppas att denne är lika dum som jag och roas av min fantastiska humor. För Lassbos blogg verkar ju inte ens rolig att läsa märkte jag nu.. Typiskt.

Utgångar förhindrar mig från att bli frisk. Och pengarna rinner iväg. Men det får mig även att gå upp i vikt av alla kalorier jag häller i mig. Pga att jag aldrig blir frisk så kan jag varken träna eller sola. -För att inte bli ännu sjukare. Så här får man sitta pank, tjock och blek. Och sjuk då såklart. Utan att egentligen kunna göra särskilt mycket åt det. Helt utlämnad åt ensamhetens onda rävar. Hungrig är jag dessutom. Rävarna får akta sig..

Jag kan inte annat än säga att det ska bli så jävla skönt att må bra imorgon. Mitt svepande misslyckades. Eller lyckades, det beror på hur man ser det. Men jag är nöjd. Lika nöjd som i Anders och Puttes låt.

När Biff Rydberg står på matsedeln, vet vi alla att vi kommit in i bantningens ljuva tider. Ett totalt kolhydratfritt mål, som mättar åtminstone en myra. Denna gången ska jag se till att välja själv vart jag vill tappa mina överflödiga kilon. Vilket är lika lätt som att mata en myra med squasch. Eller en Niklas. Det vore en syn det. Det skulle man kunna livnära sig på i evigheter. Hur som haver, måltiden smakade bra och mättade ordentligen, båda till min förvåning. Ett steg mot kampen mot mina pluffsiga kinder. Till min glädje har jag träningsvärk idag. Det har jag inte haft på år och dar. Mest år tror jag. En fantastisk känsla. Smärtan i mina nedre ben är dock inte träningsvärk. Jag tror minsann det måste existera muskler för att en sådan värk ska uppstå. Och det har man inte där, inte vad jag har märkt av.
Inte har jag sett Shrek 3 än heller. Den som legat här och rosta i flera veckor. Jag har även fått ett fasligt abstinensbesvär för mörk choklad. Lyckligtvis är den mörk som natten, men det hjälper inte när den slutat existera i detta hus. I förtvivlan söker jag varje kväll efter denna utsökta produkt. Det är tur att det börjar bli glest inom kylskåpets väggar, så modern förhoppningsvis snart beger sig av till matriket Hemköp.
Äsch, ge mig en squasch. Här är jag och mina kinder färdiga.