Sofia Larsson

Sällan är jag så arg som jag blev idag!
Fruktansvärt förudmjukad och totalt jävla osynlig.

I god tid gick jag ut mot busshållplatsen, den så kallade Hägnabacken, och stod där i ca fem minuter innan jag ser bussen komma runt krönet vid mitt hus. Den åker ca 500 meter tills den borde stanna. Men, inga blinkers? tänkte jag. Han ser mig inte! Jag ställer mig och tokvinkar för att han ska få syn på mig.

Skulle du se en människa på vägen, i dagsljus, som gör enorma rörelser för att fånga din uppmärksamhet?
Inte? Då är du en enorm trafikfara och borde absolut inte få köra buss.

Av någon underlig anledning så är denna mannen en busschaufför. En sur jävel som planerar att förstöra mitt liv.

Där står jag, tokvinkande, och ser honom - surgubbsjäveln, titta rakt fram, totalignorera mig och fortsätter gasa på bara. och där försvinner han bakom kurvan. Borta. Helt oförstående och skärrad står jag där och vet inte vad jag ska ta mig till. Det finns bara en sak att göra. Gå hem. Så det gjorde jag. Jag ringde pappa på vägen och kände mig nästan gråtfärdig för jag var så förbannad. Mamma skulle in till stan till klockan nio, så jag fick åka med henne in. Jag fick ringa till min praktikplats och tala om att jag skulle komma en timme försent.

Så nu är det bevisat.
Jag är verkligen osynlig.
Totalt. Mörker.

I den sköna, härliga, minus 20gradiga vintermorgonen, traskade jag lite halkigt till busshållplatsen.
Några bilar kör om mig och när nästa trafikant kommer åkande, tittar jag lite fort bakåt. Till min förfaran och fårvåning är det bussen som kommer. Panik! Ska jag springa eller ska jag stanna? Jag traskar vidare över vägen, helt lugnt. Vinkar lite käckt till bussen och den stannar så rart vid min sida. En vanlig busschaufför hade troligen åkt fram till busshållplatsen - som jag var långt ifrån - och låtit mig springa resten av vägen. Hade jag fortsatt gått frammåt hade kanske även han gjort det. Men nu behövde jag inte gå en meter till.
"Stod det 76 på bussen?" tänkte jag. "Hoppar jag på fel buss nu" och jag tycker mig se en klasskamrat som inte alls borde befinna sig på min buss. Dum som jag är. Vart skulle bussen leda om inte till Bollnäs och varför skulle 76an köra här? Jag kom fram till att jag sett fel. Trots att jag faktiskt kommit ihåg att sätta i linserna idag.
Jag stiger på bussen och ser till min förvåning de stora luckorna på alla sätena. Personen jag trodde var min  så kallade klasskamrat var bara en vanlig pojk från Rengsjö.
Det var alltså därför bussen var så tidig! Det var inte jag som gick ut för sent. Den kom ungefär samma tid som på måndagar, då nästan ingen åker buss. Den tidiga bussen vill säga. Det är ju den jag åker numera.
Till min lättnad var det inte bara jag som var sent ute idag. Flera stycken blev tvungen att springa till bussen eller hoppa på efter vägen.
Bussen anläder ovanligt tidigt till stationen i Bollnäs och jag blir till och med tvungen att vänta på bussen som jag i vanliga fall brukar missa. Ska man med bussen till heden så spelar det ingen som helst roll om någon sätter sig bredvid mig. Men ska jag av tidigare så vet jag att det betyder trubbel! Det ser lyckligt ut hela vägen, fram till ca 100m från busshållplatsen där jag ska av. Just då hoppar en stor drös av förfärade människor på den stackars bussen och självklart, självklart ska någon vara tvungen att sätta sig bredvid mig. Inte bara en heller. Utan två! "Det löser sig" tänkte jag. Men ca 50m innan busshållplatsen börjar den som sitter närmast mig prata i telefonen. Jag börjar röra på mig och vänder mig mot utgången. Som tur är uppfattar den telefonpratande människan med kompis i knät, båda vända med ryggen mot mig, att jag ska av. Ett mirakel! Allt går som smort och och jag går vidare mot min praktikplats på Ryter Kommunikationsbyrå.
En ny dag är påbörjad och är inte slut ännu på ett bra tag.

I eftermiddag ska vi här på Ryter iväg på en sak i Gävle.
Någon som har hand om marknadsföringen av melodifestivalen ska prata i teknikparken.
Får se hur det går.
Bra, hoppas jag på!

En dag inser man att allting kommer att gå åt skogen. Utan snåriga stigar.

Projektarbetet ligger på noll.
Dubbelnolla. Verkligen.
Både jag och mitt projektarbete.
Jag saknar självdiciplin helt och hållet.
Kan inte ens ta ansvar över mig själv.
Jag vet vad som ska göras.
Vad jag kan göra.
När jag kan göra det.
Hur det ska göras.
Jag vet även varför allt jag kan göra, aldrig blir gjort.
Jag saknar nämligen förmågan att kunna göra saker som ska göras.

Och som om det vore det enda.
Skamsen måste jag även erkänna att jag inte skrivit någon insändare som skulle lämnats in för typ två veckor sen.
Jag har inte heller läst särskilt mycket i min ärade engelskabok som jag verkligen borde och ska vara utläst när jag kommer tillbaka från APUn.
Black-annonserna är inte färdiga på något vis. -Jag har material. Jag har program. Jag har dator. Jag har tid!
Men av någon anledning skiter jag helt enklet i det.
Rätt och slätt.
Eller fel och buckligt fanskap.



Måste även tillägga att min balklänning ligger så långt bort från mina ägor som det bara går.
Jag har ingen och jag har inte ens tittat på någon.
Dessutom dör jag snart i mina händer.
Eller på grund av mina händer.
Efter sex år kanske man förväntas vara van?
Men jag kan inte vänja min omgivning och därmed inte mig själv.
Jag hatar det.

Så sant som det är sagt.

Sportlovet är över och en Apu-period på fyra veckor ligger framför mig.