Sofia Larsson

Jag snörade på mig skorna och gav mig ut i blåsten tidigt, tidigt imorse. Klockan var säkert tio. Nä, jag vet exakt hur mycket den var. 10.40.
Mot skogen blev det. Upp på berget. Uppförsbacke, uppförsbacke, uppförsbacke. Hursomhelst. Igår när jag var där och gick, omringades jag av massvis med varelser från det så kallade djurriket. Och alla djur är ju inte alltför trevliga, så för att skrämma bort dem allesammans gick jag där och sjöng för mig själv. Min sång var dock inte så skräckinjagande som jag trodde, och delvis hoppades på. I takt med en ännu falskare verison av Håkan Hellströms vackra toner, flockades djuren efter mig. En hare kom skuttandes bakom mig och följde med mig tillsammans med en liten rävunge, ändå upp till toppen av berget. På vägen mötte vi ett rådjur. Troligen samma som hälsade på mig igår. Rådjuret tycktes inte förvånas av mitt oväntade par till släptåg, utan traskade vidare ut i skogen. Väl uppe på toppen satt vi allesammans och myste i solen. En grävling gjorde oss sällskap. Jag blev lite rädd först eftersom jag har en väldig respekt för grävlingar. Men den var snäll. Riktigt gosig faktiskt. Av min förskönande sång tycktes alla förvandlas till fantastiska varelser som inte ville göra en fluga förnär. Men det hade dom gärna fått för min del. Flugorna var nämligen riktigt plågande.
När det var dags för mig att gå hem, slutade jag bara sjunga och alla djur försvann ut i skogen igen. Dom var som bortblåst på några sekunder bara. Jag kunde glädja mig åt att hemvägen bestod av en enda lång nedförsbacke. Vilket jag insåg sen var skitjobbigt. Ont i benen hade jag sen när jag kom hem. Men vad gör det. Jag har gått ner två kilo på en vecka. Då tål man lite smärta.

Kringvandrandes på Björnparken i närheten av Orsa, på den ärorika semestern, flöt tankarna på. Eftersom det nästan finns roligare djur bara här hemma på gården, så fanns det ingen anledning att lägga manken till för att titta.
Människan är verkligen en otroligt onaturlig varelse. Liksom, varför dessa kläder. Det är ju inte naturligt att ha kläder på sig. Det har ju ingen annan varelse. Så om vi skulle sluta använda kläder mer och mer. Vore inte det lösningen? Sakta men säkert skulle människan börja få päls igen. Det vore sannerligen en otrolig utveckling! Eller inveckling... skulle man kunna tro vara motsatsen till utveckling. Men så är ju inte fallet. Nedveckling. Bakveckling. Jag vet inte. Men det skulle vara ofattbart bra, inga tvivel om den saken. Vi kan lika gärna bli apor igen. Eller för att inte bakåtvecklas för mycket så kan vi ju välja en annan art. Kanske björnar, parken till ära.
På tal om björnar så funderar jag på om jag ska åka till Gävle eller inte på torsdag. Jag måste säga att jag har tappat lusten för det mesta nu. Eller nej, nu överdrev jag. Fast det hade ju kunnat vara sant.
Som om inte det vore nog, så måste jag inhandla en vattenfast mascara tills lördag. Hur eländigt är väl inte det? Nödvändigt, men likförbannat eländigt.
Något annat som är eländigt och dessutom fruktansvärt onödigt var min post som jag fick idag. Jag hade visst övertrasserat mitt konto. Gör jag sånt? Hursomhels blev ju förstås där en liten avgift på 100 kronor. Fattiglapp som jag är så är det väl inte sånt jag har tänkt lägga pengar på. Sånt behöver inte björnar tänka på.

Aldrig förr har så många frågat om jag ska på Tranan - som jag dessutom varit tvungen att svara nej.
Idag bär det nämligen av mot Dalarna på semester. Där stannar jag i en vecka, minst. Vem vet.
Jag har inte packat ett skit än. Men vad gör det. Nu sitter jag med hårfärg i håret, så jag är nöjd.