Sofia Larsson

Idag behövs inga ord. Bilden säger tillräckligt.

Men för att förtydliga bilden, då kvaliten inte är den bästa, så kan jag säga att den föreställer kamrat ELJ och kamrat JD. Sen så har vi okamrat Dvärg, i kamrat JDs knä.



Nu behöver jag inte skriva på länge.

Det är så städat i rummet jag sitter i nu, att det ekar av tangentslagen. Nästan lite magiskt. Det är dock rätt mörkt, så jag ser inte riktigt det tomma golvet och de dammfria hörnen. Datorn brummar på, så jag hör inte min systers sömniga andetag och telefonen vibrerar i sin frånvaro.
Jag själv försöker komma ifrån det där med eko. Jag gillar mer mjuka ljud. För att frambringa det, behövs tyg. Tyg, i form av kläder. Ljudet blir som allra skönast med koncentration på golvet. Kort och gott, kläder på golvet. Det är härligt. Ramlar man, så slipper man slå sig. Landningen blir så härligt mjuk. Som ljudet.
Vad som däremot inte är mjukt, är ena halvan av min säng. Den är jättehård. Jag ligger ju bara på ena halvan. Ytterst. Jag försöker hålla mig borta från väggar. Helst av allt skulle jag vilja ha sängen i mitten av rummet. Då slipper jag väggar överhuvudtaget. Spindlar bor nämligen på väggar. De är ej så omtyckta.. Men jag behöver en vägg. Annars ramlar kuddarna ner. Det vore förfärligt. För jag har ganska många kuddar. Fast ja, kuddarna skulle ju bara försköna mitt redan så mjuka golv.
Eko kan vara ganska härligt ibland. Som när man går uppe på berget och låter som en kanadagås. Ja, ni vet. Söndagsnöjet. Kanadagässläte låter bäst i eko. Eller ja, man behöver inte få nå svarseko. Bara den egna förlängda och förhöjda tonen.

Jag borde sluta dumförklara mig själv i bloggen. Men den skulle bli så mycket tråkigare då. Så vadå, jag är klok egentligen.
Jag ska förresten snart presentera er för min nya blogg. Men jag är fortfarande lite kär i den här, och vill inte lämna det gamla goda än. Men pass på, snart dyker den upp! Kanske.

Jag, Sofia Larsson, är en snäll människa. När lilla kissekatten mjauar ute, så är såklart jag godhjärtad nog att öppna dörren. Först tittade jag ut genom fönstret och öppnade dörren lite försiktigt för att se till att hon var ensam. Dvs råttlös. Så jag öppnade dörren och hon fick springa in. Men när det är mörkt och man är närsynt så ska man tydligen passa sig. Likförbannat hängde där en råttfan i hennes gap. Det dumma med katter, är att när man föser bort dem, så tar de inte råttan med sig. Nej, den får glatt ligga kvar där på golvet. En annan dum sak med katter, är att hur mycket man sparkar, skriker, slår och slänger ut kattfan, så springer den ändå in igen. Liksom, bli rädd för böveln! Lilla söta kissekatten travar bort till sin lilla råtta och bär med den till ett hörn där den gladeligen skulle få äta upp den ifred. Men nej, ack nej, några slag med sopkvasten senare är katten fortfarande kvar. Men råttfan ligger slutligen i skyffeln och slängs ut på gräsmattan. Katten likaså. Råttan var förresten ganska stor. Katten var svanslös. Eller, är. Dock ej min förtjänst..

Jag skulle vilja ägna detta inlägg till den kärlek och omsorg jag hyser.
När allting känns tungt och svårt, när jag allt känns tråkigt och meningslöst.
Eller när jag mår så underbart bra, när jag är obeskrivligt lycklig.
Alltid piggar du upp och får mig att skratta.
I din närhet bär jag ett ständigt leende. Det klär mig.
Jag kan aldrig se för mycket på dig.
Du ska alltid vara min och jag ska rå om dig.
Jag ler bara av blotta tanken på dig.
Du betyder allt!
Jag kommer aldrig att lämna dig.
Mitt allt.










Du, min älskade, älskade Vännerbox! 

  

Jag skulle vilja utrota alla självtagna fotografier, där man ser hela kameraarmen på fotografen i fråga. Skaffa en fotograf eller kapa armjäveln! Även jag har väl tagit några bilder på mig själv. På vissa syns nog till och med den förbaskade armen. Men, ett välbefinnande men, jag är smart nog att gömma dessa bilder. Aldrig ska någon, någonsin, få se de fullkomligt smaklösa bilderna. De flesta bilder på mig är nog rätt så smaklösa, men armen är i alla fall osynlig. Eller ja, jag är ju en oskadad människa, så både på de bilder jag tar själv och de som tas av andra, så har jag ju faktiskt armar jag med. Men det är hur de figureras på bilden som jag snackar om. Hur som haver, jag borde kanske sluta skriva ord som jag inte fattar. Det vore lite pinsamt om jag använde dem där de inte alls passar in. Nog om det.

Det börjar komma en massa folk hit snart. Jag vet inte riktigt varför.. De ska tydligen kolla på majsen som vi har sått ute på åkern. Det är nog någon som ska prata också. Eller så ska de bara äta hamburgare. Jag har inte riktigt bestämt mig om jag ska bry mig eller inte än. Jag tror det blir inte. Det finns ju fönster liksom. Man kan se genom dem om man vill. Då slipper man blandas med de hemska människorna ute. Dessutom har jag sett majsen redan. Människor har jag också sett. Så jag struntar nog i dem också.
Ni har också sett majsen redan, på Johannas huvud i förra inlägget. Man ska ju inte tjata ihjäl sig.. Det vore lite tråkigt.

Fast nu tjatar jag lite till, med en till majsbild. Bara för att du är så vacker Johanna.



Man ska dock ej äta fodermajs. Att du aldrig lär dig unga dam..

Hittils har jag sett två stycken svenska busschaufförer under min Uppsala-tripp. Det är ganska mirakulöst. En av dem var av det kvinnliga könet dessutom, helt otroligt.

Packning pågår i 2km/h. Nej, nu ljög jag igen. Det går nog inte riktigt så fort.
Hur som haver så ska jag ta det stackars tåget ikväll, färdriktning mot Puppsala. Fast på biljetten står det Stockholm. Det vara samma pris till Stockholm och Puppstaden, så jag ska snylta tåget och hoppa av typ asmånga mil för tidigt! Det är sånt jag roar mig med. Allt har förstås en logisk förklaring. Men skulle jag tala om den så kan jag lika gärna gå ut med ett pressmeddelande om att tomten inte finns och att spöket Laban inte existerar. Lund skulle gå i bitar.. Ibland måste man visa lite medkänsla för folk.
I Puppsala ska jag bo i ett numera liknande kollektiv. Hur ska jag klara av att ha så mycket folk omkring mig? Förhoppningsvis bra. Jag är ju inte så vek, trots allt.
Om fem timmar lämnar jag Bollnäs! Lyckligtvis så återkommer jag till buschen igen på söndag. Eller någon annan sådan där kallad veckodag. Som det ser ut nu så kommer jag att åka med en tom väska. Det där med att packa är inte riktigt min starka sida. Eller jo, jag har packat ner en annan väska i väskan. Kan ju vara bra att ha liksom. Mitt busskort måste få plats det med. Då måste man ha en väska. Men inte resväskan, såklart. Busskortet som jag för övrigt höll på och leta mig sönder på. Det var borta. Sen hittade jag det tillslut i en annan väska. Som från början låg i väskan som jag nu lagt ner en annan väska i. Nu ligger busskortet på sängen. Det ska det inte göra sen. Då ska det ligga i väskan. Eller i jackan. Jackan bli nog bättre eftersom väskan ligger nerpackad. Eller, så packar jag ner jackan i väskan. Det är ju jättejobbigt med jacka på tåget. Fast ganska bra sen när man ska av tåget. Jag tror jag bestämmer det sen. Nu ska jag gå och väga en resväska. Inte min dock. För jag har ingen, och behöver ingen. Det finns nämligen en till landsflykting som behöver någonting att packa i. Hon heter Johanna. Hon ska inte åka lika långt bort som till Australien. Utan bara till Irland. Sak samma.

Jag har funderat lite över meningen med att blogga. Ja, jag ägnade säkert 4 minuter åt det. Minst.
Vissa bloggare har ju en blogg för att blogga i för att deras bloggande uttjänar ett syfte.
Man kanske skriver om något man är intresserad av, något man brinner för.
Det kanske finns ett budskap som man vill nå fram med.
Ta fram fakta eller rykande nyheter.
Skriva om alla händelserika händelser som händer i livet just nu.
Man kanske helt enkelt har en jäkligt bra anledning till att ägna tid åt sin blogg, och förse världen med texter som läsare så ivrigt väntar på att få läsa.
Eller så är man som jag. Enda anledningen till att jag skriver, är nog för att visa att Sofia Larsson fortfarande lever. Jag existerar som human människa.

Tänk vad mycket billigt skit jag borde köpa. En digitalkamera att ha med på fest t.ex. Så billig att man kan spola ner den i toaletten om så vore roande. Den jag har vågar jag inte ta med mig. Vore lite sorgligt om den gick sönder. Eller, här kommer en bättre lösning, skaffar jag ett gränslöst välbetalat jobb. Då tål nog även min kamera lite stryk. Nej, det gör den nog inte. Men det behöver den inte heller. För en ny kommer leverad med helikopter från Ludvika, inom några minuter. Det är en fin lösning. Jag tror jag kör på den. Nu behöver jag bara skaffa ett gränslöst välbetalat jobb. Någon som ruvar på ett?

Kvällens bravader har avslutats.
Jag har blivit av med mitt presentkort på X-trafik.
Jag är hungrig...

I natt ska jag testa att sova med sminket på, för att se hur bra det ser ut imorn. Det blir spännande. Sitter där några lösa ögonfransar kvar, eller är endast den svarta, stenfasta mascaran återstående? Vem vet.
Det tar lång tid att skriva det här. Det är jobbigt. Jag får gå tillbaka och skriva om och rätta till och se till att det är felfritt hela tiden. Verkligen hela tiden. Det är kilaforsbornas fel. Andra bryr sig inte om sånt så mycket. Men jag måste ju försöka. Försöka med vad, vet jag inte.
Hursomhelst.
Det var en lyckad kväll.
Fast öl gör en ryslig effekt på magen. Genast växer där fram en vacker liten ölmage som fortfarande så vackert envisas med att trycka på blåsan. Inga kommentarer till det. Från mig själv alltså.

Den här texten hade varit oländligt roande om inte jag hade orkat redigerat den hela, hela tiden. Men jag orkar ju allt, därför tar det typ en minut att bara skriva "den" kom jag fram till nu. Tur man har tålamod. För tillfället.
Ja ja, skit samma. Fronten uppdateras nästa vecka.